Vi måste rädda arvet från upplysningen! Så lyder stridsropet i skuggan av hoten från militant islamism, kristen höger med abortförbud och kreationism på agendan och veganvänster som riktar hot och misstro mot forskarsamhället. En mängd böcker har på senare tid tagit sig an religionens frammarsch och en tilltagande fientlighet mot vetenskapen. Biologen Richard Dawkins är aktuell med sin kritik av föreställningen om en gud, brittiske politikern Dick Taverne tar sig an miljörörelsens kritik mot vetenskapens framsteg i "The march of unreason" (2005) och en filosof som Sam Harris kritiserar tro i "The end of faith" (2004).
I politiska termer har dock arvet från upplysningen sin egen barlast. Förnuft och vetenskap förknippas med hjärtlös, tvingande och i många fall fyrkantig och feltänkt social ingenjörskonst. Tankegångar som har sina kanske främsta representanter i Alva och Gunnar Myrdal. En renässans för upplysningen, inte minst en som motiveras helt eller delvis med politiska skäl, kräver att detta arv bearbetas.
Trots Alva och Gunnar Myrdals måtto "Social planering under rationell kontroll", deras återkommande hänvisningar till ändamålsenlighet och deras nyfikenhet på nya samhällsvetenskapliga forskningsfält finns anledning att i grunden ompröva föreställningen om Myrdals, och därmed indirekt den sociala ingenjörstraditionen, som verkande under förnuftets och vetenskapens banér. När man omprövar ett par av 1900-talets mest överskattade tänkare i detta ljus, är det också dags att ompröva en av de mer förtalade. Författaren och filosofen Ayn Rand, vars magnum opus idéromanen Atlas Shrugged (Och världen skälvde) kom ut för exakt 50 år sedan i oktober i fjol. Hennes filosofi kan rentav ses som förenande de bästa bitarna från Myrdals kritiker, dagens upplysningsvänner och rentav ett och annat även från Myrdals själva.

Tvinga eller lyda.
Låt oss börja med Alva och Gunnar Myrdal. I sitt gemensamma magnum opus "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, slår de karskt och tvärsäkert fast att "Dåliga vanor måste vridas rätt. De oförståndiga upplysas. De ansvarslösa.
väckas." och att detta skulle ske med "en omfattande och samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion", men också direkta tvångsåtgärder. Detta har tolkats som ytterligare bevis på deras hängivenhet till rationaliteten. Den empiriskt grundade hotbild om en framtida minskande befolkning frågan "om vårt folk överhuvudtaget ska leva", som Myrdals menade ytterst motiverade deras omfattande socialpolitiska och ekonomiska reformprogram har också tagits till intäkt för Myrdals vetenskaplighet. Den som läser "Kris i befolkningsfrågan" hittar dock en intressant anomali när Myrdals behandlar invandringsfrågan. Här poserar de med sin egen ståndpunkt att de "hata uppriktigt alla nationella skrankor" mitt i en passage där de först skyllt på att "den svenska arbetarklassen" motsätter sig invandring och att denna uppfattning är "naturlig", och nämnt att invandrare från fattigare länder kan "komma att te sig som i förhållande till svenska arbetare mindervärdigt folkmaterial". Samt själva beskrivit arbetskraftsinvandring som "ett försök av arbetsgivarna att genom utsugning av främmande arbetskraft pressa ned avtalslönerna inom landet" och konstaterat att "ett nationellt utbyggt, tämligen stelt lönesystem och en omfattande socialpolitik" (som de ju själva förespråkar) "kommer att ‘kräva’ ett immigrationsskydd."
Myrdals nämner (nåja, understryker) därtill att om man med invandring måste kompensera för en minskad svensk befolkning så blir resultatet vidrigt, kanske rentav krig. Fast "om vi finge göra om hela världen efter vår önskan" säger de sig vilja se en värld utan nationsgränser. Detta är naturligtvis hyckleri. Myrdals ville av taktiska skäl stänga dörren för invandring, en frihetlig och spontan lösning på den hotande befolkningsbrist som Myrdals ville utnyttja för att kunna driva igenom sina reformer. Alltså underblåste de, mot bättre vetande, främlingsrädslan och det snöda monopolintresset hos arbetstagarna.
Nog är det konstigt att de allmänhetens fördomar och den dumhet som Myrdals hela samhällsprogram går ut på att med alla medel, även tvångsmedel, korrigera rörande synen på familj, konsumtion, bostad och barn, blir dikterande för deras egen politiska slutsats rörande invandringen? I det senare fallet finns inte ens någon ambition från Myrdals sida att argumentera för, eller följa implikationerna av, sin egen avvikande mening.

Betvinga människa och natur?
Hur kan vi förstå denna motsägelsefulla inställning? Filosofen Ayn Rand redogör i en uppsats från 1973 för distinktionen mellan det metafysiska och det människan orsakar. Att naturen kan och måste behärskas (och med Francis Bacon konstaterar hon att naturen för att kunna behärskas måste lydas, alltså att man måste veta hur naturen är beskaffad för att kunna ändra den så att den bättre passar mänskliga syften), men däremot inte människan, en förnuftsvarelse med fri vilja kan inte betvingas, hon måste övertalas frivilligt. Rätt förstådd leder denna distinktion till förnuft (för att styra naturen) och fria marknader (för att låta människan vara fri att styra naturen efter egna syften). Den helt omvända inställningen finns hos den barbar som söker betvinga människor med våld, och beveka naturen med böner. Alva och Gunnar Myrdals ståndpunkt är att inte se denna distinktion mellan människa och natur, de kan (och bör) båda behärskas. En utgångspunkt som i deras fall förenar teknik- och tillväxtoptimism med en tro på den statligt planerade tillvaron. Invandringsexemplet illustrerar hur konsekvent Myrdals tillämpar denna ståndpunkt på människors uppfattningar; i vissa (de flesta) fall ska andra betvingas av deras uppfattning och i andra fall blir andras (allmänhetens) uppfattningar dikterande även för dem. I båda fallen utan argumentation.
I strikt mening är inte heller "Kris i befolkningsfrågan" någon argumentation. Med Myrdals egna ord är den ett "studium av framtida åsiktslinjer inom befolkningsfrågan" vilket "ger en utblick över hela den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska och moraliska grundval för det sociala livet, som kommer att bryta igenom såsom en följd av den tekniska utvecklingen." Den förespeglade rationaliteten och de vetenskapliga referenserna till trots, är boken inte skriven för att övertyga tänkande individer. Oavsett vad läsaren tycker eller tänker om det Myrdalska scenariot, kommer utvecklingen att ha sin gång. Medhåll frammanas istället genom en uppmaning till läsaren att inordna sig (den "sociala" kardinaldygd som Myrdals menar ska vara ledande för skolan och samhället), det vill säga att acceptera den nya tidsandan, de nya åtgärder som kommer att införas, den världsbild som motiverar dem och de nya herrar som kommer att införa dem.
Det finns ingen plats för det mänskliga förnuftet i denna Myrdalska världsbild. Inte läsarens. Hon har bara att acceptera tidens gång. Inte heller deras eget. De är blott uttolkare av en spådom om framtiden. Förnuftet placeras bortom och ovanför varenda människa, som ett kommenderande imperativ inte olikt Guds vilja. Intressant att notera är hur många moderna religionskritiker som, inte minst i försvaret av Darwins teori om det naturliga urvalet, landar i en liknande determinism och avfärdar uppfattningen om människan som varandes av en unik natur som inbegriper förmågan till fri vilja.

Vetenskapligt mumbo-jumbo
Även den Myrdalska vetenskapligheten måste ifrågasättas. I sin kritiska genomgång av den sociala ingenjörskonsten, "Att lägga livet tillrätta"(1989), konstaterar kvinnohistorikern Yvonne Hirdman att Myrdals medvetet valde "den mest negativa statistiska hotbilden" och att de huvudsakligen använde denna hotbild för att få igenom den politiska agenda som var deras egentliga mål.
Detta understryks av hur fel Myrdals hade i sak. Ett drygt decennium innan Kris i befolkningsfrågan skrevs hade Sverige passerat sex miljoner invånare. När boken gavs ut 1934 hade befolkningen för varje år ökat, till 6 233 090. Myrdals nämner till och med "[d]en nuvarande långsamma befolkningsökningen", även om de i samma mening hävdar att den "mycket snart väntas komma att efterträdas av en kraftig befolkningsminskning". Det hände aldrig. Befolkningen fortsatte att öka varje år och passerade sju miljoner år 1950, när debatten och utredandet av befolkningsfrågan slutligen avtog. Sveriges befolkning har fortsatt att öka för varje år sedan dess.
Den "forskning" som resulterade i befolkningsutredandets spår, och till vilken Myrdals knöt sin förhoppning om att planera samhällslivet, döms idag ut. Inventeringen av hem och garderober, genomsnittstider för hushållssysslor och räknandet av antalet tillfällen en mor har kroppskontakt med sitt barn var i sig en överflödig omsorg. Yvonne Hirdman konstaterar att resultaten inte kan "tjäna till underlag för reformer, eftersom man de facto redan visste hur det skulle vara." (Att lägga livet tillrätta, s 213)

Myrdals kritiker
Ändå landar många av Myrdals kritiker i att också kritisera förnuftet och vetenskapen, snarare än att rädda dessa värden från sådana vänner. Yvonne Hirdman hänvisar till kritiker av det "rationella förnuftet" som istället landat i civilisationskritik och förespråkande av förmodat mer autentiskt lidande framför "artificiell lycka", liksom feminister som ser förnuftet som en manlig norm. I ambitionen att se och framhäva enskilda människor landar Hirdman i begreppet kränkning, att "någons känslor såras". Den enskilda människan får sin plats, men bara som kännande (lidande) varelse i subjektiv bemärkelse, inte som tänkande aktör. Hirdmans tes är att det av Myrdals inspirerade folkhemsbygget i allt väsentligt varit gott, men att kalkylen över det allmänna bästa måste kompletteras med lite större hänsyn till avvikare, de som inte hinner med i moderniseringen.
En annan Myrdalskritiker är ekonomen Friedrich Hayek, med vilken Gunnar Myrdal till bådas förtrytelse fick dela Ekonomipriset med 1974. Hayek kritiserar tilltron till förnuft och vetenskap i samhällplaneringens tjänst, och pekar istället på prismekanismens roll som informationsbärare och att kunskap omöjligt kan centreras i en planerad ekonomi utanför marknadsekonomin. Hayek lyfter också fram att med marknaden sker anpassning till förändringar och problem decentraliserat och med bevarande av enskilda människors autonomi. Marknadsekonomin, äganderätten och den av lagar begränsade statsmakten tillhör "frihetens grundvalar". Detta konstruktiva frihetsförsvar får dock med tiden ge vika för en tilltagande skepsis mot förnuftet, mot människans förmåga att över huvud taget med framgång tänka kring, värdera och förbättra några mänskliga institutioner. Socialismens och den sociala ingenjörskonstens "stora misstag" ser Hayek slutligen i själva denna ambition.

En syntes av det bästa?
Här står vi alltså idag. De som vill återupprätta upplysningen hamnar i samma deterministiska tankemodell som födde den sociala ingenjörskonstens okänsliga tvångsapparat. Kritiker som likt Hirdman velat ta hänsyn till det mänskliga landar i betonande av lidande och subjektivitet, och kritiker som likt Hayek velat undvika tvångsapparaten landar i konservativ skepsis mot att tänka kring och ifrågasätta mänskliga institutioner. I ruinerna av Alva och Gunnar Myrdals intellektuella folkhemsbygge ligger uppskattningen av förnuft och vetenskap i stort sett obrukad, och väntar på att någon ska ta den tillvara.
Det är i detta ljus Ayn Rand blir intressant, inte bara för att metaforen i meningen ovan är tagen från Och världen skälvde. Rands filosofiska försvar för "förnuft, egoism och kapitalism" representerar ett Alexanderhugg på ovanstående gordiska knut.
Rand vill återupprätta förnuftet, avfärdar tro som kunskapsmetod och därmed religion, vilket hon delar med moderna upplysningsförespråkare. Men Rand knyter an till den aristoteliska traditionen att se förnuftet inte som överindividuellt dikterande, utan som varje människas främsta själsegenskap, den färdighet som hjälper oss till ett fruktbart och etiskt liv. Detta gör att hon med Hirdman delar omsorgen om individen, den kränkte avvikaren, men betonar att denne ofta är en tänkande aktör som föregår ett trögtänkt kollektiv, och att kränkningar mäts mer pregnant i termer av objektiva individuella rättigheter snarare än subjektiva känsloupplevelser. Likt Hayek förespråkar Rand marknadsekonomi som en institutionell garant både för växande välstånd och för individens frihet. Till och med Myrdals har beröringspunkter med Rand i sin tillväxt- och utvecklingsoptimism, med nyfikenhet på vad morgondagen kan erbjuda av nya kunskaper och innovationer.
Ayn Rand, som av många avfärdats som enbart en polemiker för en extrem politisk position, framstår i denna sammanvägda position som både modererad och genomtänkt. Rentav som den startpunkt en ny upplysningstid skulle behöva.

Mattias Svensson är bloggare och skribent